Lord Redmoore
Vad gör man om man vid åtta års ålder får reda på att man ska dö vid 20? Att man stadigt kommer att bli sämre till den dag då ens muskler inte orkar fylla lungorna med luft eller pumpa blodet ut från hjärtat. Ger man upp? Eller lever man varje dag fullt ut, ständigt i nuet.
Detta är historien om en ung kille som långsamt blev fråntagen sin kropp men som levde fullt ut i en annan värld, i en annan identitet. Avataren Lord Redmoore. Genom honom fick han röra sig fritt utan rullstolar, assistenter och andningsapparater. Lord Redmoore fick uppleva äventyr, kärlek, kamratskap.
När Mats gick bort vid 25 års ålder lämnade han två förtvivlade föräldrar efter sig som sörjde hans ensamma, vänlösa och tragiska liv. Men efter att ha skrivit ett meddelande på Mats blogg och berättat om hans bortgång fick de en diametralt motsatt bild. Bloggen blev översköljd av bestörta reaktioner. Hundratals människor från hela världen som uttryckte sin sorg och saknad. Människor som berättade hur mycket Mats betytt för dem i deras liv.
Lord Redmoore är baserad på den sanna historien om Mats Steen. Historien som blivit uppmärksammad både i Sverige och internationellt. Både på Skavlan, Malou efter tio och på BBC.
Detta är en föreställning som ställer en av livets svåraste frågor: Vad är ett fullödigt liv? Och vem bestämmer det?
”Teateri:s nya föreställning ”Lord Redmoore” baseras på en verklig historia – och hade kunnat bli översentimental.
Men den landar oftast elegant i skärningspunkten mellan skådespeleri och spelprojektioner.
Det mest uppenbara, och samtidigt en aning riskabla, sättet att hantera det är förstås det som teamet bakom föreställningen har valt. Alltså att varva skådespeleri på scenen med projektioner ur spelet.
Det märkliga inträffar att det fungerar, och att avatarerna på skärmarna får ett eget liv. Scenen när Ibelin/Mats för första gången möter Rumour, i verkligheten nederländska Lisette (Johanna Bohm Hermansson), i spelet är elegant gjord.
Samma sak händer live som på skärmen – enkelt men effektivt.
De känslomässiga kranarna öppnas lite i taget, och i slutscenen hör jag betydligt fler än mig själv sitta och snora i salongen. Det är helt enkelt väldigt gripande.”
Rikard Flyckt
Jönköpings-Posten